skargarden.blogg.se

Nu när jag äntligen har lyckats öppna ett tomt dokument i Word är det bäst att skriva. Förut betalade man bara en summa och fick ordbehandlingsprogrammet, nu betalar man för något slags abonnemang, får kryssa sig fram mellan anmälningar, aktiveringar, registreringar och oifyllbara blanketter och jagas längre och längre in i ett fraktal-liknande universum av nivåer och inloggningar tills man, likt en kallsvettig Franz Kafka, äntligen finner sig stirrandes på ett blankt dokument. Då har man glömt vad man ville.

Skrivmaskiner av alla sorter och kladdig Tippex, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Nå, saken är den att jag har funnit en liten bok i hyllan hemma hos mamma och pappa. Det är pappas loggbok angående båten m/y ”Sir Winston Churchill”. Det finns bara en enda registrerad resa, den sträcker sig från 10 juli till 26 juli. Vilket år vet jag inte, kanske 1958. Det finns det inga upplysningar om.

Det är inte en klassisk sjömanshistoria eller någon visa om äventyr på de sju haven (även om formuleringen ”fick last av vilda djur” alluderar på en rad ur ”Möte i monsunen”), det är en ganska rak redogörelse för tre unga mäns resa med en motorbåt genom Stockholms skärgård. Den är dock inte utan dramatik. En bult lossnar, en kabel går av, bensinen tar slut och vid ett tillfälle ger hela växellådan upp och en sällspord segling med filt räddar våra hjältar till torra land.

Jag tänker mig tre unga män, övertygade om sin egen förträfflighet, alla tre fyllda av uppfattningen att det är nu, med dem, som världen, utvecklingen och, egentligen, tiden börjar. De satt säkert på kvällarna och löste alla problem, var briljanta, tog en pilsner och undrade varför inte det inte var de som styrde världen. Men övertygade om att det snart skulle bli bättring på den fronten somnade de nöjda, i ruffen, i Skärgården, i Stockholm, i Sverige i slutet på femtiotalet och den bilden gör mig glad. Jag vet inte om den är sann, men jag väljer att tro det.

Anmärkningar:

Jag kan intet om namn på Skärgårdsöar. Jag har försökt tyda vad pappa har skrivit men vissa namn kan jag ha förvanskat.

Pappa var ordentlig och ville inte bara stjäla Churchills namn till sin båt. Han skrev därför till Sir Winston Churchill och frågade om lov. Det brevet tog han nog ingen kopia på, men svaret finns bevarat och skickas med som bilaga.

Ni vet väl bättre än jag vad som hände med båten (eller motor-yachten) och hur många fler turer den gjorde. Jag minns bilder han visade när jag var liten. På båten och på hans kamrater. Dessa skulle ju ha varit kul att ha nu men mängderna av bilder som lämnades kvar gör det omöjligt att hitta något annat än genom ren tur. Inget jag vågar satsa på.

Loggbok:

10 juli 

Kl.14.00 Lämnade Kverko och jag Nynäshamn och gav oss ut på m/y “Sir Winston Churchill”:s premiärtur. Med nordlig kurs passerades bl a Brunnsviksholme och Sundsholmen. Därefter gick vi igenom Herrö kanal och ut på Mälbyfjärden där vi fick en kraftig sydväst. Vi var inne vid Borga och bunkrade och kom så småningom ut på Horsfjärden där vinden blev än kraftigare. Så gick vi söder om Adamskären och in i Björkholmssundet och gjorde en tilläggning a 2,5 poäng. Då var klockan 16:30 och distansen var 12 ½ distansminut. 

10 juli 

20:30 åkte vi, familjen, ut på en liten runda. Björkholmssundet österut till Ersholmen och ut på Mysingen. Vi vände vid Snappudden och for samma väg tillbaka till The Bear Harbour där vi var 21:25. Ungefär 5 distansminuter. 

11 juli 

Klockan 17:00 lämnade Kverko och jag The Bear Harbour med västlig kurs. Vi korsade Mälbyfjärden och kom fram till Söderby brygga 17:35 där en tilläggning a 4,5 poäng gjordes. Där tog Kverko bussen till Nynäshamn och jag fick last av vilda djur, d v s Gillis och Olle. Efter en gripande avskedsceremoni vid bryggan gav vi oss iväg - 1 meter! 

En bult i kopplingen hade lossnat, men felet avhjälptes snart, och 18:20 kom vi iväg. Vi satte kurs på södra Gålö men eftersom vi hade ostlig vind valdes istället västra Fjäderholmen till hamn. Vi anlände ungefär 19:30 och sträckan var omkring 7 distansminuter. 

12 juli 

Klockan 06:45 kastade vi loss från det sydliga Dalarö och satte med nordostlig kurs sikte på östra Stendörren i Jungfrufjärden. Vi lunchade på sydvästra spetsen av Ramö och satte därefter kurs på Kofotsgrundet. Vi korsade alltså Ingaröfjärden och kom in på Nämdöfjärden. Vi fortsatte Nämdöfjärden i nordostlig riktning, ankrade ett par timmar på norra sidan av Sandskär och gick åter ut på Nämdöfjärden, förbi Franska Stenarna och Hölö, fram till Långholmens fyr där vi lade om till nordlig kurs. Vi gick längs östra kanterna av Djurö, Skarpö och Vindö, passerade öster och norr om Norra Kanholmen och förtöjde klockan 16:45 m/y “Sir Winston Churchill”, som gått perfekt, vid nordöstra kanten av Stora Kanholmen.  

14 juli 

Klockan 09:30 lämnade vi Stora Kanholmen och gick västvart längs norra kanten av Vindölandet där vi angjorde Sollenkroka brygga och gjorde en expedition till Östermans diversehandel. Vi satte sedan kurs på fyren Magarna som vi gick söder om, rundade Kalvön och kom ut på Sandöfjärden där vi fick sydsydvästlig kuling. Den vinden höll i sig färden. Vi åkte nu nordväst, förbi Sandö sugga, Stora Sandön och gick in i en vik på norra sidan av Viggsön där vi åt en härlig lunch.  

Därefter ut i leden igen, förbi Stinas grund och Valöarna och var därmed inne på Östra Saxarfjärden. Vi gick in till Linanäs, där kocken sov på fördäck och hyva mössan i sjön. Mat, 

 bensin och annat inhandlades och ställets konditori testades. Efter en siesta vid bryggan gick vi ut igen, mot och förbi Ikorn fyr, Sandkullens fyr och in mot Gullholmen där kursen ändrades mot nordöstlig. Den kursen höll vi hela vägen upp, mellan västra Ljusterö och fastlandet, ända upp till Siarö där vi gick in i en lugn vik på norra sidan. Där åt vi sedan i båten och hade mysigt. På natten började det regna. Det var vårt första regn på hela färden, och regnet fortsatte hela dagen. Vi startade på förmiddagen mot vår norra ändstation - Stomnarö. Nordostlig kurs sattes och snart passerades Växlets fyrar och Gustavs fyr. Sedan följde vi Yxlans västra kant upp till en stor brygga i Furusund. Där stannade vi i några timmar och handlade en del. Sedan anträddes etappen till Marianns Stomnarö. Dit kom vi efter 20 minuters färd genom grynnornas förlovade hemland. Det var skönt att stampa landbacke ett tag igen. 

16 juli 

Klockan 14:00 åkte vi på en kort rek.-tur till Spillersboda, en ganska trevlig håla. Vi åkte tillbaka till Stomnarö och åt. Därefter for vi in till Spillers och dansade. På återvägen gick vi med lanternorna tända. 

17 juli 

Klockan 16:00 gav vi oss iväg på ännu en kort tripp till Spillers; nu för att handla och för att hämta Mariannes fader som kom med bussen. Motor fortfarande – utan anmärkning! 

18 juli 

Vi lämnade Stomnarö klockan 10:00 och satte kurs på Blidö. Vi passerade norr om Furusund och Köpmanholm och gick därefter ned genom Blidösund. Vid Kyrkviken gick vi in till Olles mormor och moster där vi blev bjudna på middag. När vi skulle lägga till gick tappen till kopplingen av och jag var tvungen att köpa nya tappar i byn på Blidö. Jag köpte ett ankare också. Klockan 16:30 lämnade vi Hulda och Klara, där vi haft “meget morsamt”, och ställde kursen mot söder. Med rent sydlig kurs passerade vi Blåbärsholmarna, Östra Lagnö, Truten, Finholmen, Husarö, Jolpan (Finnhamn) och Söderholmarna där vi ändrade till S V och gick till vårt nattläger i en vik på Kalholmarna. Där låg vi idealiskt och skönt med ett sådant läge att vi fick morgonsol. 

19 juli 

Och morgonsol fick vi – plus middagsdito! Klockan var omkring 09:00 när vi kastade loss och stävade på väg ut ur viken då plötsligt - Pang! Växellådan hade något att säga, vi lade oss först för ankar men när felet inte lät sig avhjälpas utan en anständig reparation beslöt vi oss för att lägga båten längst in i viken. Pråmdrageri begynte, ackompanjerat av skratt och lustiga repliker. Snart var båten förtöjd vid en stor fin brygga med tak över. Där begynte sedan reparation. Vi lossade bakre bultarna på motorn, lyfte upp växelhus med koppling, skruvade loss det från övriga motorn och började rota. En sabla procedur, som tog 7–8 timmar att färdigställa. Motorn provades men felet var kvar. Då klubbades övernattning, motorn “las på is” till dagen därpå. 

20 juli 

Klockan 11:00 började reparationerna igen. Efter ett par timmar gav vi oss ut på en provtur i viken. Motorn fungerade inte perfekt men vi beslöt att chansa på en tur till civilisationen. Väl ute ur vår vik började emellertid växellådan att knacka, varför kosan eller färden eller stäven eller siktet (finns det fler?) ställdes till Ingmarsö. Vi gick med ungefär 3 knops fart norr om Bockholmen och in i en vik på sydöstra kanten av Ingmarsö. Men innan dess hade växellådan definitivt sagt ifrån att den inte ville jobba, så de sista hundra meterna drev vi med vindens och en gammal filts hjälp.  

Måste ha varit en anslående syn med Gillis och jag i stäven, hållande en stor grå filt och Olle i aktern där han hade den viktiga uppgiften att styra. Den visade sig vara en fan så viktig uppgift för han lyckades, hör och häpna, med vad många seglare bara drömt om – att göra slag med båten och slöra med full filt bland stenar och vass och ångbåtsvågor och annat skit, rätt in nedanför ett hönshus! Det var en segling det, som öborna sent skall glömma.  

Än idag kan man åt Ingmarsöhållet, av gamla grånade skärgårdsmänniskor få höra sägnen om de tre stadsbornas brottning med väder och vind på fjärden där sjön vräkte tumshög. 

23 juli 

Måndag och tisdag låg vi hos Viktor Andersson på Ingmarsö. På onsdagsmorgonen bogserades “Sir Winston Churchill” till Ingmarsö båtvarv där vi skulle reparera den. På den vägen är det men när jag skriver detta, klockan är 12:21, Viktoria! Klockan 19:20 kan vi lämna varvet efter att ha brottats med motorn hela eftermiddagen.  

Först demonterades växellådan med kopplingshus, därefter revs alla kugghjul ut ur växellådan och sedan kopplades motoraxeln direkt på utgående propelleraxeln. Växellådan plockades dit igen och en provfärd företogs. Det visade sig då att motorn, på grund av den stora propellern, inte kom upp i rätt varv. Det var inget annat att göra än att draga upp båten på slipen och draga av propellern, fimpa bladen, knacka ut stigningen litet och därefter sätta ihop allt igen.  

Klockan 19:00 var allt klart och 20 minuter senare gav vi oss iväg för egen maskin för första gången på tre dagar! Vi gick ostvart och gick in i sundet mellan Ingmarsö och Idholmen, på vilken vi slog nattläger. Sundet lär också kallas Paradiset. 

24 juli 

Klockan 08:20 åkte vi vidare söderut, förbi gamla kända landamären: Bockholmen, Brunnsholmen och den alldeles särskilt välkända ögruppen Kalholmarna. Därefter farleden söderut, över Möja Västerfjärd. Vi åkte in genom sundet mellan St. Möja och Södermöja, den s k Möjaströmmen.  

Vid Bergs brygga lade vi till och bunkrade. Efter en halvtimma, eller 10:20, gav vi oss iväg ut på Möja Söderfjärd, förbi Fjärdholmens fyr. Därmed var vi ute på Kanholmsfjärden som nu visade ett lugnare ansikte än på uppvägen. Vi körde Kanan söderut, förbi Långholmens fyr, in mellan Runmarö och Fågelbrolandet och ut på Nämndöfjärden. Då var det dags för lunch som intog på gamla kära Sandskär, strax söder om Franska Stenarna. Dit kom vi 12:30.  

Klockan 14:40 lämnade vi Sandskär och satte kurs på Kofotsgrundet där vi fick kabelbrott. Felet avhjälptes snabbt och vi fortsatte Nämndöfjärden, som nu blåst upp till ungefär kuling, söderut mellan Stora och Lilla Husaren, därefter ut på Jungfrufjärden - fortfarande sydlig kuling! Vi gick ända ner till Ornö Huvud där vi gick in sydost, mellan Huvudholmen och Ornö. Kursen hölls i ungefär 800 meter därefter girade vi rakt ost, in till en udde på Kymmendö där vi lade oss på dess östra sida. Klockan var då 17:00.  

25 juli 

Efter en händelserik kväll och natt på Kymmendö - vi tittade bl a på Strindbergs diktarpaviljong – gav vi oss iväg på den sista långa etappen: till Landfjärden via Muskö! Vi gick längs västra kanten på Ornö, ner till fyren Lilla Rotholmen, där vi gick med sydvästlig kurs över Mysingen. Mitt emellan Fjäderholmarna - de härliga! - och Norrhäll, fick vi motorstopp. Jungman Granström rekognoserade snabbt och förtjänstfullt felet - slut på bensinen!  

Felet avhjälptes och resan fortsatte: in mellan Ersholmen och Muskölandet och sedan Björnholmssundet väster ut till The Bear Harbour där vi stannade och lunchade. Omkring 17:00 lämnade vi Muskö med kurs på Olles – kocken -- Landfjärden. Det blev en etapp utan några missöden och trötta, (och mätta på sjöliv för tillfället) firade vi flaggan för sista gången med sång på den stolta m/y “Sir Winston Churchill”. 

26 juli 

Klockan 16:00 var det allmänt uppbrott: jungman Granström begav sig till den syndiga huvudstaden, jag och ”Winston” gick med destination “The Bear Harbour” och purs... förlåt, kocken Olle stannade kvar i det charmiga Tallsätra där vi tillbringat ett jätteskönt dygn. Färden till Muskö gick fint och efter en timme landade jag och lät “Winston” slicka sina eventuella sår.